Jag har vart så nervös och spänd inför denna stora förändring i min tillvaro. Från att ha varit inneliggande på psyk i massa veckor så skulle jag nu packa upp o komma i ordning i lägenheten, få struktur på livet, ha alla barnen o se till att de kommer i säng mätta o goa i rätt tid och så att vi kommer upp i rätt tid på morgonen. Sen gympakläder till den stora o goaedjur till dagistjejens gosedjursvecka, extra napp till manne, termobyxor o jackor o mössor o stövlar o vantar o plånbok, nycklar, mobil, busskort, käk till lunchen o släcka lampor o komma ihåg o låsa dörren. Ut o iväg med alla o hinna till min buss o sen sitta o koncentrera mig på plugget o svetsandet i 9 timmar (jovisst har jag rast) o hinna med bussen hem o hämta på fritids o dagis o sen är det fullt ös. Käka, välja kläder, borsta tänder, smörja exem, välja saga, läsa saga, sjunga nattsång, byta blöja o vyssja liten. Sen när alla kommit i säng så är det disk o plock o sen får jag själv kasta mig i bingen om jag ska upp o göra om allt dagen efter.
Jag vet, vardag för de flesta föräldrar. Inget märkvärdigt alls för många. Men för mig är det stort och jag ler när jag skriver att jag släppt mycket oro. Varför? Jo, för att jag klarar av det!

Japp nu är den avklarad. Började dagen med att försova mig, då blir det kaos i mitt huvud kan jag säga. När jag väl kom fram blev jag tvungen att tigga en cigg för jag blev alldeles stissig! Då blev jag colasugen men det fick jag vara utan eftersom de tagit bort colaautomaten. Jag blev så besviken! Jaja, denna dagen gick till att repetera lite ritningsläsning, saker jag redan läst men alltid bra med lite repetition. Nu är man hemma igen.

Japp nu är den avklarad. Började dagen med att försova mig, då blir det kaos i mitt huvud kan jag säga. När jag väl kom fram blev jag tvungen att tigga en cigg för jag blev alldeles stissig! Då blev jag colasugen men det fick jag vara utan eftersom de tagit bort colaautomaten. Jag blev så besviken! Jaja, denna dagen gick till att repetera lite ritningsläsning, saker jag redan läst men alltid bra med lite repetition. Nu är man hemma igen.

Blev en trevlig kväll i goda vänners sällskap igår. Vi satt mest o snackade skit men riktigt trevligt.
Lämnade över nycklarna till förra lägenheten och hämtade den sista skiten, så idag har jag avslutat det kapitlet i mitt liv. Känns märkligt på något sätt.
Sen kom min far o hans fru till mig från götet och stannar tills imorn. Inte nog med det, jag har sonen hemma i natt dessutom <3 mammas lille prins!
Imorn blir det inköp av matbord o stolar o på kvällen ska jag tvätta.
Nu blir det seg-kväll i soffan med cheeseballs o cola ihop med de gamla!

Idag var jag på arbetsförmedlingen. Min handläggare hade bokat in mig på en tid då hon själv var ledig, så smidigt! Hur som helst fick jag tid och datum för studiestart. På måndag klockan 8! Så iväg o köpa busskort. 750 jävla spänn för ett 20-dagarskort. Undrar om det serveras hummer på den jävla bussen, med tanke på priset. Okej ja jag är lite gnällig nu, men fortfarande - dyrt. Efter att ha sprungit på stan o donat så köpte jag en sats gör-det-själv-snus och nån smak som skulle motsvara rapé men det tror jag inte på direkt. Nu när man slutat röka sen några dagar tillbaks så får man väl snusa lite mer då. Eller nåt. Smakar död faktiskt men jag låtsas att den blev god..
Bokat tvättid också, woooow. Jag har sån fruktansvärd ångest över att gå till tvättstugan, bara tanken på vilka hemska spindlar som sannolikt kommer flyga på mig gör mig helt stissig. Äckliga djur. Drömmer mardrömmar bara jag nämner ordet spindel. Fy. Om jag druckit är jag inte rädd för dem, men hur fan skulle det se ut om jag söp mig aprak varje gång tvättkorgen blev full? Då hittar jag väl inte hem sen. Man skulle ha en självgående tvättkorg. Eller en tvättmaskin kanske vore mer rimligt? Eller komma försöka komma över min fobi, som faktiskt ställer till det för mig ofta. Herregud, jag flyr lägenheten när jag träffar på en spindel, eller som sist - då tejpade jag över dörrspringor och nyckelhålet till ena sovrummet där jag sett en misstänkt svart liten sak som kröp på väggen, som KUNDE vart en spindel men som visade sig vara en fluga. Hela dagen fick jag vänta innan jag fick hem någon som kunde rädda mig. Men dörren var tejpad i flera lager, så jag överlevde och kom undan med lite hjärtklappning haha.

Fick lite trevligt kaffebesök av min danske vän som visade sig bo på samma gata!

Imorse blev jag väckt på det bästa sätt jag kan tänka mig. Ljudet av små tassande steg, tissel och tassel och två små flickor som försökte låta bli att fnittra. Det gick inte så bra, trots att de smög och tryckte händerna för munnen. När jag öppnade ögonen blev det ännu bättre, det första jag fick se var det absolut vackraste på denna planet - mina barn.

Kan ni tänka er en bättre start på dagen? Där stod mina döttrar och busade med lillbrorsan Emanuel, som vi kallar Manne, som stod i sin spjälsäng med spretig morgonfrisyr och sitt skelögda leende och tokade sig så att systrarna bus inte kunde hålla sig för skratt. Det kunde inte jag heller, det var bara helt underbart. 

Jag borde kanske nämna att alla barnen inte har samma pappa, döttrarnas pappa heter Hasse, vi var gifta ett kort tag men skilde oss 2010. Sonens pappa heter Viktor, vi stod precis inför att gifta oss när tillvaron rasade (kan jag berätta om en annan gång). Dock har jag god kontakt med både Hasse och Viktor. Jag och Viktor är till och med så goda vänner att vi umgås och har roligt ihop spontant. Jag är galet tacksam över att mina barn har trygga, ansvarfulla och bra pappor som jag känner att jag kan lita på när jag själv mått som jag mått. Tack vare att jag kunnat och kan lita på att barnen varit och är i goda händer, så har jag kunnat använda min energi till att försöka komma på fötter och se framåt igen, efter att fullständigt ha kraschat rakt in i väggen och hamnat i botten. 

Jag vet att det jag skriver kanske låter lite överdrivet när jag beskriver hur fantastisk min morgon varit. Alla kanske inte tycker det är så märkvärdigt att bli väckt av sina barn en tidig tordagsmorgon. Många tänker nog att det är vardag i vilken svenssonfamilj som helst och ser, med en suck, den vanliga vardagsmorgonen framför sig med allt vad den innebär - redan innan de hunnit öppna ögonen. Som vilken vanlig torsdagsmorgon som helst i vilken vanlig svenssonfamilj som helst så var det även i vår familj idag. Ny blöja på minstingen, kläder på kroppen till en stor och tre små, Sen var det frukostmacka i magen, tandborstning, frukt i skolväskan, koll på klockan, på med termobyxor & jackor, mössor, vantar o skor och iväg. Alice till skolan i tid till uppställningen och sedan vidare till dagis med Nea (Linnea) och Manne. Smidigt nog går de på samma dagis fast olika avdelningar. 

För mig är ingenting längre självklart, jag är tacksam för varje ny dag och njuter varje minut jag spenderar med mina barn. För två månader sen såg jag ingen annan utväg än det värsta tänkbara, att dö. Jag kände att min oförmåga att skapa en trygg och stabil tillvaro för mina barn gjorde mig till en värdelös mamma. skuld och skam.  Hur jag än hade det omkring mig så tycktes jag aldrig bli nöjd. Otacksam? skuld och skam. Det var liksom "något" som skavde och skevade hur jag än vände och vred på saker o ting. Lite som när man ligger i sängen och inte kan sova, man snurrar o vrider sig och allt blir bara knöligare och mer o mer obekvämt och det blir svårare och svårare att somna - sen får man panik när man upptäcker att klockan är 4 på morgonen och klockan ringer om två timmar. Så kan man verkligen inte sova, man tänker att det är inte lönt och så går man upp istället. Sen är den dagen förstörd redan innan den börjat. Så har det varit för mig. Känslan av att aldrig vara tillfreds gjorde mig frustrerad och i panik kastade jag om tillvaron till höger och vänster i ren desperation att bli kvitt detta "något", det som skavde och retade. Jag gjorde tvära kast redan innan jag blev mamma men då räknades det inte. 2009 tappade jag kontrollen. Tvärkasten började, bröllop, flytt från vetlanda till göteborg, 2010 - skillsmässa. Jag famlade i mörkret och snart var jag fullfjädrad sprutnarkoman och helt såld på amfetamin. När man börjat injicera så kan man plötsligt inte ta ens en alvedon på normalt vis, allt ska krossas och blandas och skjutas i första bästa ven. Sinnesjukt. Det hjälpte ett kort tag, sen började det gnaga igen. I paniken försökte jag med tyngre droger och heroin kom in i bilden. Rena vansinnet och inte hjälpte det heller. Vännerna försvann, familjen föraktade mig, själv hade jag slutat se mig själv i spegeln. Jag var ensam och värdelös. Jag var frustrerad och hade panik och ångest. Vad var det för fel på mig? Hur kunde jag må sådär när jag hade 2 fina döttrar (som var mer hos pappa eller mormor), jag hade väl inget att må dåligt för? Men jag mådde dåligt ändå och det gav ännu mer skuld och skam. 14/12 år 2010 kom jag på vad felet var tyckte jag, det var ju drogerna! Bara jag blev drogfri och bröt upp med alla i Göteborg och flyttade tillbaks till vetlanda och kunde ha döttrarna varannan vecka så skulle ju allt bli bra, helt självklart!

Det var en snurrig eftermiddag ihop med min storebror Tony, som också missbrukade. Han var dock mest på heroin. Tony och jag har alltid haft ett väldigt speciellt band till varandra, bästa vänner, själsfränder och aldrig osams. Vi pratade i telefon nästan varje dag och träffades ganska ofta under 2010. Tyvärr tog vi även droger ihop och hade gjort det denna eftermiddag.

Vi hade suttit och skrivit ett långt och väldigt ocensurerat och tydligt mail till en person där vi i detalj beskrev vad vi tyckte och tänkte om denna person, så att h*n skulle få veta det en gång för alla. Mailet försvann och kom aldrig iväg och vi snöade in fullständigt. I 6 timmar satt vi och sökte igenom datorn och Tony fick för sig att datorn krypterat mailet och sedan gömt det för oss och att vi bara "behövde knäcka den magiska koden" genom att söka efter ledtrådar. Vi satt som två idioter och ingen visste vad vi höll på med men vi tyckte att alla konstiga tecken och siffror var värdefulla och kunde leda oss tillbaks till vårt "viktiga dokument". Först när vi började klarna till i skallen insåg vi att det nog var lika bra att mailet försvann och att vi just spenderat timmar med att stirra på en vanlig hotmailadress. Jag minns att vi började gråta när vi plötsligt insåg vart vi var och att det inte var så det skulle vara. Tony sa att han var förtvivlat orolig för mig och vi kramade om varandra och beslöt oss för att det fick vara färdigknarkat. Han stod i kö till behandling och opiatavänjning men hade ett par veckor kvar. Jag kände att om jag inte lägger in mig NU på studs så blir det inte av och det går inte längre. Han stöttade mig i det och när vi sa hejdå den dagen, efter att ha planerat hela vårt drogfria liv och framtid ihop, så hade jag bestämt mig. Vi hade bestämt oss. Vi skulle ta oss an utmaningen ihop, genomgå resan hand i hand och ge oss ut på ett äventyr med klara mål och vi skulle göra det ihop. Tony och jag, Tonys lilla Linn.... 

Samma kväll blev jag inlagd och skulle förbli en månad framöver. Tony var SÅ STOLT och hälsade på mig, han var så ivrig att han bestämde sig för att istället för julklappar skulle han köpa metadon och smygstarta sin avänjning på egen hand. Han sa att nu kör vi, du och jag mot världen syrran. 

Sagt och gjort, inlagd på avgiftning och tände av för första gången på nästan ett år, packa lägenhet på permissionerna. Allt flöt på bra..

5/1 ringde min syster och frågade om jag hört av Tony... Allt bara susade i huvudet.

På eftermiddagen ringde hon igen, min storasyster, det var det vidrigaste samtal jag vart med om. Jag hörde morsan skrikandes i hysteri/panik i bakgrunden, min syster grät så jag knappt begrep vad hon sa men jag lyckades tyda orden till slut. "Polisen har hittat honom. Det är han. Han är död. Han har legat död i ca en vecka". Jag slängde min telefon i väggen så den gick i molekyler, vrålade rakt ut och blev infångad av skötare på avdelningen. De frgade vad som hände men jag kunde inte svara. Trots att syrrans ord ekade i skallen så kunde jag inte få ihop det, min älskade storebror är död? Har legat död i en vecka? Det KAN inte stämma, det MÅSTE vara ett misstag, han FÅR inte vara borta! Men det var han. Han hade somnat in på sin soffa, dödsorsaken var metadonöverdos. 6xdödlig dos sa syrran, var det medvetet undrar jag? Hur kunde han överge mig när vi skulle göra det ihop? Jag får aldrig veta det. 

Jag utgår från att han i så fall hade goda skäl, eller att det var ett misstag. Jag gjorde mitt val på plats, att avsluta det vi påbörjade, resan mot ett drogfritt liv. 

15/1 åkte jag direkt från avdelningen till vetlanda med endast ett foto på brorsan som packning och en lånad telefon. Jag skaffade tak över huvudet genom samtal på tåget, en väns källare blev det. Sen Gick jag till biblioteket och sökte soc, lägenhet, behandling och försökte minut för minut att bygga upp mitt liv igen, träffa mina dättrar som hade varit hos sin pappa sen jag la in mig den månaden, skaffa mig sysselsättning och sedan semestervik inom vården. Adhd-diagnos och medicinering underlättade mycket, jag började plugga cnc-teknik och träffade viktor som jag blev ihop med, nya vänner, fick flyt på barnen varannan vecka, fortsatt drogfrihet och flyttade ihop med viktor. Blev gravid, slutade plugget med grönt certifikat för cnc-fräs, truckkort och hann till och med jobba ytterligare ett par veckor inom vården innan vår lilla älskade Emanuel kom till världen.

Allt flöt på tills min frustration blev ångest, viktor tabbade sig, allt exploderade och ytterligare tvärkast stod klart. Jag flyttade ihop med therese och vi blev ett par men det gnagde och skavde och hela vårt förhållande trasades sönder, det höll inte länge. Jag höll på att försvinna, viktras på 25 kg.. från att vara en rund o knubbig sprallfia med myror i benen och spralliga upptåg, alltid på språng med konstant närhet till skratt.... Till att bli smal, blek, trött, hålögd, likgiltig och självmordsbenägen. Jag vet inte vad som hände. Jag tvärkastade igen, trots att jag väntade på att få flytta in i lägenheten som pappa fixat o hyr ut till mig - jag såg fram emot det men en vacker dag pallade jag inte mer. Jag kände det som att jag bara skadade mina nära och mina barn skulle ha det bättre utan en velig likgiltig skitmamma på sikt och jag ville avsluta mitt liv. Men viktor satte mig i bilen och vände runt mig.

Psykakuten i jönköping blev det, därefter psykiatriska intensivvårdsavdelningen (PIVA) för att sedan komma till psyk i eksjö, tillbaks till PIVA en vecka och sedan åter till eksjö.. 9 veckors sluten psykiatrisk vård. Jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv. Jag är evigt tacksam för therese o allt hon o hennes pappa hjälpt till med, packat för flytten och hjälpt mig medan jag låg inne. Och återigen tacksam över att barnens pappor gjort så otroligt fina jobb. Jag är tacksam för att min pappa köpt lägenhet och valt att hyra ut den till mig och ge mig en chans till nystart.

Jag är tacksam över min styrka och från och med nu kommer mitt fokus ligga på mina barn och att klara av en stabil tillvaro. Bloggen är tänkt som en plats att skriva av mig. Dela med mig. Visa att allt är möjligt.

Nu kanske det blev extra tydligt varför just denna morgon var så speciell. Det är första gången på månader som jag har barnen samlade. Lycka.

Nu arbetsförmedlingen!

.. På resten av mitt liv! Och jag tar den med ro.
Jag är en allmänt tankspridd och vimsig mamma till tre barn, Alice född 07, Linnea född 09 och Emanuel född 12. Själv född o uppvuxen i göteborg, nu boende i vetlanda och en ganska trasslig bakgrund. 2010 var det värsta året i mitt liv. Nyskild o ensam hamnade jag snett o drogerna kom in i mitt liv. Jag avslutade året inneliggande på avgiftning, det bästa beslut jag någonsin tagit, förlorade min storebror i samma veva och bestämde mig för att själv leva. 2011 var jag åter tillbaks i vetlanda och tog mig från botten till toppen, fick Adhd-diagnos, utbildade mig till cnc-operatör, träffade viktor, fick en son och hade precis fått livet att flyta på.. När nästa smäll kom. Sommaren 2013 då förhållandet rasade och jag blev ihop med therese, flyttade hux flux till första bästa lägenhet i vild panik till ekenässjön, hålan gud glömde. Men det var inte färdigt där. Jag rasade i vikt, 25 kg på fyra månader, klarade inte av mina barn, gjorde slut med therese och rusade rakt in i väggen. Det slutade med 9 veckors sluten psykiatrisk vård pga suicidrisk. I lördags flyttade jag in i min nya lägenhet där jag nu pustar ut och laddar för mitt jobb, att bli den bästa mamman i världen och ta mig an mig själv för både min egen och barnens skull. Det är jag skyldig dem. Här kommer jag blogga om kampen för att nå mina mål och mitt nya liv som fortsatt drogfri, fungerande, ensamstående och bra mamma med ny aptit på tillvaron.
Nästa vecka blir det studiestart, denna gången kör vi på svets!
Gonatt!