Jag har vart så nervös och spänd inför denna stora förändring i min tillvaro. Från att ha varit inneliggande på psyk i massa veckor så skulle jag nu packa upp o komma i ordning i lägenheten, få struktur på livet, ha alla barnen o se till att de kommer i säng mätta o goa i rätt tid och så att vi kommer upp i rätt tid på morgonen. Sen gympakläder till den stora o goaedjur till dagistjejens gosedjursvecka, extra napp till manne, termobyxor o jackor o mössor o stövlar o vantar o plånbok, nycklar, mobil, busskort, käk till lunchen o släcka lampor o komma ihåg o låsa dörren. Ut o iväg med alla o hinna till min buss o sen sitta o koncentrera mig på plugget o svetsandet i 9 timmar (jovisst har jag rast) o hinna med bussen hem o hämta på fritids o dagis o sen är det fullt ös. Käka, välja kläder, borsta tänder, smörja exem, välja saga, läsa saga, sjunga nattsång, byta blöja o vyssja liten. Sen när alla kommit i säng så är det disk o plock o sen får jag själv kasta mig i bingen om jag ska upp o göra om allt dagen efter.
Jag vet, vardag för de flesta föräldrar. Inget märkvärdigt alls för många. Men för mig är det stort och jag ler när jag skriver att jag släppt mycket oro. Varför? Jo, för att jag klarar av det!